Welcome to the Jungle

Så var det andra kalaset avklarat också. Och riktigt trevligt hade vi För varje gång jag träffar familj och släkt kommer jag på att det är tråkigt att bo långt bort. Men, så är livet just nu.

Kalaset avlöpte smärtfritt. Kanske inte så konstigt när samtliga gäster är potentiella barnvakter A härjade värst med farfar som vanligt och N gick laget runt.

Vi tar en Bolibompa-paus innan läggdags. När barnen är stoppade i säng ska jag börja slå in paket, för det är ju först imorgon det egentligen sker… Det hade ju varit roligt att få väcka och överraska henne men ärligt talat känns det lite overkill att ställa klockan på typ 04 för att så ska ske

Barnkalaset gick som det skulle. 7 rätt så glada ungar plus N och två bebisar i sina magar härjade. Jag hade underbart bra hjälp av M och E (samt deras män, icke att förglömma) men vad annat kan man vänta sig av en lärare och en sjuksköterska?

A var helnöjd med sitt kalas. Tårta, lek och fiskdamm. Nu ska vi bara stöka oss igenom lite far- och morföräldrar och sedan kan hon börja planera för nästa år. ”Mamma, vet du vad jag önskar mig till mitt sexåringskalas? En snäll mamma! Bra va? Haha!”

Jag sätter mig ner en stund. Det är en dålig idé för då hinner jag känna efter. Och ska jag vara ärlig? Ja, varför inte, vad skulle jag förlora på det? Jag är så sjukt trött. Jag har tappat gnistan helt och hållet. Jag vill bara lägga mig ner och ta en månads paus. I trappan upp måste jag ta ett steg i taget och ta pauser eftersom mina ben inte vill bära mig. Huvudet snurrar och jag känner mig kräkfärdig. Tröttheten känns precis så där förlamande som i början av en graviditet (nej, jag ska inte ha fler kids) och hjärnan funkar öht inte alls. Jag är tankspridd, glömmer nycklarna i dörren flera gånger på raken och lägger osthyveln i skafferiet. Tålamodet och det goda humöret står på noll och jag vill bara sätta mig ner och grina en skvätt.

Varför? Jag vet inte. Livet är inte tyngre nu än det brukar vara och jag har ungar som sover skapligt. Det finns inga fler måsten än vanligt men ändå tar det stopp.

Det går över, det gör det alltid. Men just nu känns det som väldigt dålig tajming.

Nåja. Jag har fått ihop tårtorna i alla fall.  Nu ska jag fixa fiskdammspåsar (samt trolla fram ett fiskespö från ingenstans).

N, standardbebisen, har äntligen fått första tanden (jo, jag säger äntligen eftersom vi sett den i fem månader och att den plågat henne rätt rejält senaste veckan) och har premiärbitit mig i fingret med den lilla sylvassa gadden… Nummer två ligger redo brevid att komma igenom.

Ja, viljan är det ju inget fel på i alla fall…

Vi fick för oss att vi var kaksugna en dag…

Vi behövde choklad. Lördagsgodiset fick offras…

Pilligt!

Rester

Blanda, blanda

Smet

Äta smet…

…äta älg

Ett rätt ok resultat

Assistent/kalassamordnare/barnunderhållare/städare sökes

Arbetsuppgifter: Att under helgen 5-6/3 assistera ett styck stressad förälder med tårtbakning och servering samt underhållning av en hoper glada ungar, bebis och diverse släktingar vid två femårskalas.

Kvalifikationer: Stresstålighet, kreativitet samt ett positivt sinnelag är önskvärt. Innehav ev ett styck discokula är extra meriterande.

Lön: Betalning sker i form av tårtrester, samt ett styck godispåse med tillhörande vattenpistol.

”Snälla mamma, vi kan väl ha filmkväll?”

”Den här verkar bra!”

Att ha ena benet bakåt när nya grejen!

A väljer kläder och klär på sig själv på morgonen. Det har hon gjort i minst 1 år. Varför? För att jag är för lat för att tjafsa med henne vareviga morgon om kläderna. Och ärligt talat, vad spelar det för roll? Det är förskolan hon ska till, inte till Blå hallen på Nobelmiddag…

Men, nu ska vi inte vara sånna. A är nämligen en fena på att matcha sina kläder (bättre än mig så det är knappast jag som lärt henne detta) och det blir oftast hur bra som helst.  Idag stod tydligen randigt på programmet. Jag frågade ändå lite snällt om hon inte tyckte att det blev lite för mycket ränder men icke!  Klänning, kjol och strumpbyxor och hon var skitnöjd

Idag har vi en eftermiddag fylld av lek och bus för hela familjen  (det lät verkligen präktigt, haha!) och alla är glada. (Nåja, bortsett från N som surar över sin icke-krypning mellan varven då…)

A och N bygger koja

A:”Men lyssna på mig då N!”
N: ”Kkkksscchhh, HÖHÖHÖHÖ”

Med tanke på den sista posen skulle det kunna vara övning inför Melodifestivalen 2022 som pågår kanske? *s*

Jag vet, det är inte lätt att inse sina begränsningar (eller att trotsa tyngdlagen? ). N är just nu i en mycket arg fas. Ärligt talat är hon skitförbannad mest hela tiden över att hon inte kommer nånstans nu när hon väl kommit upp på knä.

Peppad!

Åhej!

Förbannade skit!!

Kapitulerar…

För ett tag sedan skrev jag om mitt dilemma med liggdelen. Det börjar onekligen bli hög tid att göra något åt detta. Och jag fick bra tips så det ska nog bli ordning på det med om jag bara får tummen ur

Liggdelen är ca 72cm invändigt. Om barnet då är ca 69cm så ja, det börjar verkligen bli trångt…

Sträck upp…

… och sträck ut!