Welcome to the Jungle

Jag ligger på Fatboy-kudden, halvsover och känner mig sjuk, medan M, A och N bakar rulltårta (de gör en receptbok på förskolan vilket har satt spår hos A…). A får slicka skålen och efter en liten stund kommer hon travandes:

A: Vill du smaka mamma?
K: Vad du är snäll, men jag tror kanske inte att det är så bra att jag äter på din sked om jag är sjuk. Då kanske jag smittar dig?
A: Men det gör ingenting, jag kan skölja av skeden sen! Ta nu lite här mamma, det är gott! =)

Min lilla snälla puma… <3

A och M pratar om pengar:
M: ”Men det är ju bättre att du sparar dina pengar i stället så du te.x. kan ta körkort när du blir stor.”
A: ”Jag ska inte ha nåt körkort. Jag ska åka taxi.”

—

Om inlämningen till Tittut:

A: ”Tänk vad många bra saker vi kan köpa när människorna köpt våra saker! Kanske en dammsugare. Eller en MOPP!”

—

Innan jag åkte till Tittut:

A: ”Köp nåt fin till mig. Men inga kläder. Jag har så mycket sånt redan, man kan ju inte stänga lådorna…”

Vill du att jag ska fälla ner rullgardinerna så vi slipper se skitvädret?

*rulla rulla* Bort med skiten! *rulla rulla* Bort med skiten! *rulla rulla* Bort med skiten!

Vid frukostbordet:

”Tänk om vi hade varit fyra tjejer som bodde här, att pappa var en tjej alltså. Då kunde pappa städa och du kunde ligga i soffan och vila. Du behöver lite mer lugn och ro mamma.”

A: ”När jag blir stor ska jag göra massor med tatueringar!”
M: ”Jaja, mamma kan betala…”
A: ”Nej nej! Jag ska göra dem!”

A tränade på sitt framtida yrke genom att fylla i mina stjärnor…

Jag och A diskuterar det här med flick- och pojkleksaker. Jag frågar A om vad tjejgrejer egentligen är för något:

”Aaaa men… Hello Kitty och Spiderman och sånt!”

—

På väg hem från förskolan:

”Mamma, du är bäst! Du kan läsa och laga mat! Och städa. Och sova. Men inget mer tror jag…”

—

Det stora samtalsämnet just nu är det kommande födelsedagskalaset:

”Vi måste ha hattar! Och ljus! Och en MONSTERDRÄKT!!”

”Jag vill gifta mig. Jag MÅSTE gifta mig, jag älskar ju tårta!”

A: (frågande) Mamma, varför har vi ingen hund?

K: (funderar ut ett giltigt skäl) Häääuuummm… För att det kostar en massa pengar och tar en massa tid.

A: (något trotsigt) Pappa kan köpa en hund. Han jobbar ju så mycket så han får massor med pengar. Det var väl en bra idé. Jag vill ha en hund. Vi behöver en hund.

K: (mammapräktigt) Jadu, det är mycket man vill ha här i världen…

A: (något uppmuntrad av tanken) Okej! Jag tar väl en häst i då stället!

A påminner mig ofta om att det är lite annorlunda i dag jämfört mot när man själv var liten (även som det inte är så längesen!).

–

”Jag vill ha en ny telefon. En sån där med ett äpple på!”

–

Jag: ”Vart tycker du vi ska åka? Spanien eller Grekland?”

A: ”Thailand så klart!”

–

Jag: ”Vad ska vi göra för mat idag tycker du?

A: ”Sushi!”

–

Hmm…

Jag bad A att fundera lite över vad hon önskar sig i födelsedagspresent. Barnet började direkt spåna…

• En julgran kanske?
• En ljusstake!
• En tekopp (när jag frågade henne vad hon skulle med en tekopp till menade hon att det var dax för henne att lära sig att dricka te nu) eller en kaffekopp om man nu inte kan få en tekopp
• En traktor
• Träningsgrejer (ja, sånna där som man har på gym…)
• Ett ljus som man kan blåsa ut när man sover

Ja.

”När får man så där långa tuttar som du har?”

Hmm.

Igår em var var A och lekte en stund hos W. På väg hem tittade hon upp mot himlen och snön som föll i mörkret. Hon vände sig mot mig och tittade på mig så där fundersamt, men glatt, och sa Mamma, jag tror att det är alla i himlen, alla änglarna och A, som kastar snöboll och har roligt när det snöar så här. Då blir det så här stökigt här nere när snön ramlar ner. Mitt älskade, kloka och underbara lilla hjärta… Det var så fint och självklart på något vis så jag kunde inte hejda de små tårarna i ögonvrån.

Jag tror inte att det är lätt alla gånger att vara barn, men det finns en sorts självklarhet i deras tänkande som jag önskar att vi kunde få behålla när vi blir vuxna. Gränsen mellan fantasi och verklighet blir flytande och allt är möjligt. Tänk om vi inte alltid hindrades av vårt rationella tänkande, utan om vi lite oftare kunde se livet (och kanske döden med för den delen) ur ett barnperspektiv. Vore det inte underbart?

Och se så fint de har gjort åt oss, jag tror visst att det gick livat till där uppe i natt

… från A:

Pappan vid läggdags: Vad ska du bli när du blir stor? A: Ingen kärring i alla fall!

A har fått utslag i ansiktet av ansiktsfärgen på McD igår. Jag smörjer henne med Bepanthen (eller vad den heter): Men mamma! Det är ju en rumpsalva, nu luktar jag ju rumpa i ansiktet! Senare i badet ger jag henne en mild tvål och ber henne tvätta den röda hakan. A säger: Men herregud! Ska jag ha snipptvålen? Jag kan väl inte ha både snipptvål och rumpsalva i ansiktet?! Herreguuuuuuuud!! Hahahaha!

Ja. A i ett nötskal.

PS: Suffletten har torkat. 8 av 10 gånger säger jag i samband med mina projekt ”att jag aldrig lär mig att bara låta bli…” Den här gången var det gång 9 eller 10. Det blev SÅ bra. Den ser ny ut. Måste göra resten av klädseln också nångång.

Det är roligt att se på TV med A (i alla fall om man bortser från Bolibompa då). Hon tar allt på största allvar. Speciellt reklamen. Idag fick jag en lång utläggning om att vi måste beställa sånna där påsar och skicka i väg allt guld som vi har här hemma så vi kan köpa en massa ny mat. Hmm… Eller som när vi såg en reklam från Elgiganten nu i kväll. Det börjar med att tomten sitter och skriver på en lista och att man sedan får se diverse prylar rulla förbi. En Moccamaster åker förbi och jag mumlar något om att vi borde köpa en sån till pappa. A vrålar ”Men MAMMA! Det kan vi ju inte göra, det är ju TOMTEN som ordnar julklapparna. Ser du väl. Hur kunde du glömma det?!”

Jaa… Hur kunde jag glömma det?