All min kraft till dem…
För nästan, nästan ett år sedan stannade världen för en stund. Inte för den där yttersta udden av lycka som drabbade oss två veckor senare utan för det ofattbara. Ett år har snart gått och jag tror att alla som har egna barn knappt vågar nosa på den yttersta gränsen av den känslan.
Sedan ett par dagar tillbaka finns mina tankar hos några som sitter i ett gränsland och bara kan vänta. Vänta på att en liten, liten som min lilla N, ska orka hela vägen igenom.
juli 14th, 2011 at 08:10
Usch, jag minns. Så hemskt. Nu kan vi bara hoppas på att slippa en till tragedi.
juli 14th, 2011 at 11:05
Ja, det får vi göra! Och jag vet väl inte om det direkt går att rangordna smärtan när sånt här händer, men att bara gå och vänta, att inget kunna göra och inget veta om hur det ska gå måste ju vara det värsta som någonsin kan hända.
Nej, positiv energi, hopp och styrka till dem!