Welcome to the Jungle

Så länge jag kan minnas har jag varit en trött jävel. Alltså så där vansinnigt trött. (Möjligtvis hade jag, som de flesta ungar har, en morgonpigg period i mitt liv men den gick rätt fort över).

Och ni tänker ”Jahaja, men det är väl inte så konstigt att du är trött människa om du går och lägger dig när klockan är typ halv ett på natten!” Och nej, visst har ni rätt. Just nu gör det ju inte saken bättre. Men märkligt nog så har det genom åren aldrig spelat någon roll när jag har gått och lagt mig. Jag har ändå känt mig som en halvdöd morgonen efter. För under de år jag jobbat har jag ju givetvis gått och lagt mig i tid. D.v.s. runt en så där 21. Men nej. Det hjälper inte. Tack och lov har jag alltid lyckats frambringa tillräckligt med vilja och alltid kommit mig upp i tid ändå.

När jag var runt 19-20 fick jag höra att det skulle gå över av sig självt så småningom. För vem vet inte hur tonåringar är liksom och jag väl väl ett ovanligt segdraget exemplar. Och nu sitter jag här, 10 år senare, snart 30 och tröttare än någonsin i hela mitt liv.

Och ja, jag har barn. Men mina barn hör inte till sorten som vaknar tio gånger varje natt och då får man inte riktigt beklaga sig över att man är trött (att det sedan ligger tanke bakom de där nätterna och att de sover verkar vara ungefär lika provocerande ibland…).  Men det innebär ju inte att de aldrig vaknar. Som i natt. Jag går och lägger mig 23.30. Läser till 00.30. Ska precis somna när A kommer trippandes. Hon har ont på ett sår. Går ner och hämtar sårsalva. Försöker somna. N vaknar och har tappat nappen. 01.30 har A växtvärk. Går ner och hämtar Alvedon. Försöker somna igen. A sparkar oss blå och jag frågar henne om jag ska följa henne till sin säng. Det vill hon och 02.45 har lugnet lagt sig. Ända till M´s alarm ringer runt 05.30-06 och därmed har dagen börjat så smått. Även om jag ligger i koma i två timmar till. Typ.

Och detta är ingen ovanlig natt. För bara för att man har en bebis som inte vaknar och kräver mat innebär det ju tyvärr inte att man får sova som förr (som för typ sex år sedan alltså) ändå.

Men, tillbaka till ursprungsämnet då. Inget verkar kunna bita på tröttheten. Träning, vitaminer, sömn… Inget hjälper. Varför är jag inte bara en sån där människa som med ett leende på läpparna och med ett pumahopp slänger mig ur sängen 05.30 för att välkomna en ny dag och fira detta med att mangla lite lakan? (Ok, jag har ingen mangel. Ni fattar varför va? Det är ingen idé)