Jag nämnde visst här om dagen att det alltid är något som händer när vi ska göra något. Och visst är det så. I tisdags började regnet vräka ner (mycket lokalt har jag förstått!), i går hann vi med ett bilstopp (batteriet dog utanför My Baby, japp jag han shoppa först 
och det löste sig genom startkablar och en annan förbipasserande vänlig själ) och därefter gick två utelampor sönder. Så vad har hänt idag då? Jo:
Vad var det jag sa..?
Det har gått några dagar men på något vis ligger ändå det tragiska som ett tungt lock. Vi som betraktar hela galenskapen utifrån kan nog inte riktigt förstå hur det känns. Vi kan bara ana och sörja med dem. Och Norges sätt att hantera krisen väcker uppmärksamhet. Att bekämpa våldet med ännu mer demokrati, mer öppenhet, mer humanitet, men aldrig naivitet är stadsministerns ord (fantastiskt tal f.ö.). Det ligger något i det…
Vi har väl alla sett bilderna av det gigantiska blomsterhav utanför Oslos domkyrka. Idag fick jag se bilder som min syster tagit. Och på något vis så blir det än mer verkligt just i det ögonblicket. Men samtidigt, mitt i allt det tragiska, är det helt fantastiskt att se. För i det där oändliga havet, där människor också går för att söka tröst, så signalerar det också just precis det där citatet som blivit så känt och som tåls att upprepas många, många gånger om: ”Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen”
Jag har fått låna två bilder av min syster (tack!) och jag tror inte att vi behöver så många fler ord idag. Det räcker med att se och känna.
Vad vi än ska göra är det alltid något som inträffar och ställer till det. Vi spekulerade i hur det ens kom sig att vi träffades. M hade en teori om att den som hittar på allt jäkelskap helt enkelt tänkte spara lite tid och kraft genom att i alla fall bunta ihop två hopplösa… Det kan ligga något i det.
I morse sken solen. Eller ja, det regnade i alla fall inte och både SMHI och yr.no lovade uppehåll och rätt så hyggligt väder. Alltså svingade sig M upp på ställningen och började måla efter att vi senaste veckan suckat och stirrat ut på the non-stop-regn:
Trevligt, eller hur? Det vara bara det att han inte hann så långt innan himlen öppnade sig och vräkte ur sig en munsunskur utan dess like vilken varade i en så där fyra timmar. Jättemuntert verkligen:
Men, till slut lugnade det ner sig och just den där översta delen kunde målas klart innan kvällen.
Från och med nu tänker vi absolut inte studera några väderprognoser inför det fortsatta arbetet. Vi tänker i stället spå i kaffesump, titta på molnen och svalorna. Det känns mer lyckosamt.
Vi ska ju måla huset. Det är bara det att det är lite svårt när det regnar hela tiden… Ställningen har i alla fall kommit på plats på ena gaveln så nu inväntar vi SOL! Eller i alla fall uppehåll.
Vi får roa oss med annat under tiden:
A bakar (notera aktiviteten i högra hörnet längst ner…)
Resultatet delades med goda vänner
N provade (eller snarare ignorerade) sin nya gåvagn, årsmodell 2011 och fungerade.
Mot ställningsbygge
Så otroligt tragiskt och menlöst. Samtidigt en ack så viktig påminnelse för somliga om att terroristen ibland är den blonda grannen och inte den vi först anklagar…
Update: Nej, jag menar givetvis inte att det nödvändigtvis är just den misstänkte som gjort det (eftersom han inte är dömd) utan att vi kanske inte alltid ska vara så snabba med att dra somliga över en kam och att vi kanske bör se över våra egna snabba slutsatser nån gång ibland…
Sorry, det går rätt så trögt med bloggen just nu. Ni får väl se det som att det är semsterstängt just nu.
Jag har två veckor kvar tills jag börjar jobba och M har semester just nu. Vi försöker därför hinna i kapp med diverse sysslor (reashopping, fasadmålning, släktbesök osv) samtidigt som Oslo drabbas av tragiska omständigheter. Jag är självisk i detta och är tacksam för att ingen av mina familjemedlemmar drabbats direkt.
Jag återkommer så småningom när jag orkar starta datorn igen.
Helgen som gick bestod av fönsterbyte och trevligt sällskap hos goda vännerna fam. EDEI. Våra barn var hos farmor och farfar och hade det lika bra som vi.
”Hmm… Om vi gör så här…”
M fixar
Hoppsan. Blev det inte som det var tänkt från början? Blev det en pressening i stället för fönster?!
Egenodlad potatis förvandlades till…
… en fantastisk potatissallad!
Vad vore en kväll med denna familj utan krocket?! Men roligt hade vi så klart precis som vanligt.
Finaste E
Godaste lilla I
Jag syr. Det är skittråkigt. 20 meter av detta (fast mörkgrått) ska förvandlas till mörkläggningsgardiner i vardagsrummet på övervåningen (så M kan titta på film utan att solen sticker honom i ögonen samtidigt. Haha, nejdå, nu skojar jag. Lite.)
Men, alternativet var att punga ut 5000:- för sånna där färdiga som man vinkar ihop (minns inte va det heter nu…) och nä, så roligt ska vi inte ha. Så jag syr klart skiten. Typ 8 mil raksöm. Och nån km sicksack. Jag döööööör….
Jodå, det regnar idag. Jag tror N gillar regn för hon sov i tre timmar ute i sin vagn. Jag hade gärna gjort det samma. (När man får första barnet säger alla ”passa på att sova medan barnet sover”. Varför gäller inte det automatiskt även med nr.2, 3, 4, och 5 också? Det är väl då man verkligen behöver få sova eller? Ah, jaja.)
M har övat på sitt nya fredagsnöje. Ja, alltså det som han ska ägna sig åt varje fredag under kommande läsår: shopping. Det är bra för nu har barnen ytterkläder Jag klagar inte.
För nästan, nästan ett år sedan stannade världen för en stund. Inte för den där yttersta udden av lycka som drabbade oss två veckor senare utan för det ofattbara. Ett år har snart gått och jag tror att alla som har egna barn knappt vågar nosa på den yttersta gränsen av den känslan.
Sedan ett par dagar tillbaka finns mina tankar hos några som sitter i ett gränsland och bara kan vänta. Vänta på att en liten, liten som min lilla N, ska orka hela vägen igenom.
Jag fick sms om att mina skor från brandos.se hade kommit. Det är en liten bit att gå för att hämta dem. En lagom liten promenad om man är 28 år eller bebis och sitter i vagn. Inte lika lagom om man är fem år och tycker att promenader är skittråkigt.
Men så tänkte jag att vi kanske skulle prova att låta A cykla dit. Det är mestadels cyckelväg men en och annan väg måste korsas. Speciellt rondellen är klurig i rusningstrafik. Nåja. Sagt och gjort, A fick ta cykeln.
Till en början knorrade hon över att det var uppförsbacke, att det var vingligt, att hon körde på mig och gud vet allt vad det var. Men för en gångs skull nappade hon på mina peppande ord och så småningom tyckte hon att det var rätt skoj. Och jadå, vi kom både dit och hem utan bilolyckor och brutna ben.
Och skorna ja. Det började ju med att A´s inte fanns. Två par återstod, ett till mig och ett till N. Båda får skickas tillbaka för att bytas mot mindre storlek. Om det finns. Vilket jag hoppas. det återstår att se. Men jag måste säga att det verkligen är mödan värt när man själv slipper stå för fraktkostnad för både leverans och retur. Hittar dock inget om hur många gånger man får ändra sig…
Det var tur att A var med. Nog för att Swiften är en bra vagn men det paketet hade inte fått plats. På något håll tror jag… (Alltså, det ligger ett under vagnen också )
Vi lekte stayleken på vägen hem. Lite får man väl bjuda de stackars bilåkarna på
Eftersom så många små kottar i föräldragruppen börjar härja runt med sina gåvagnar kunde ju givetvis inte vi vara sämre Därför tog jag in A´s gamla trötta Brio-vagn i måndags. Intresset var halvsvalt från N. Men idag (efter att ha inspekterat polaren B under gårdagen?) hävde hon sig upp och satte fart. Tyvärr är det inte så lätt att justera hastigheten på hjulen längre så den går lite för fort för att hon ska hinna med ibland. När jag däremot höll en hand på vagnen knatade hon i väg tvärs över hela rummet 
”Var det åt det här hållet man skulle köra eller?”
Koncentration…
… och upp
”Jag kan backa också!”
Rätt så nöjd!
Åh vad typiskt! Hittade ett par fodrade regnkläder på nelly.com (eftersom vi fick veta så sent att N skulle börja fsk i höst har jag ju missat alla reor i detta ämne) som jag beställde i lördags. Idag fick jag mail:
”Tyvärr har nedanstående produkter i din beställning utgått pga lagersaldofel som upptäckts först vid plockning av dina produkter. Aktuella artiklar är slut i lager hos våra leverantörer och vi tvingas därför slutnotera dessa varor. Vi justerar med aktuellt belopp på din order. Vi ber om ursäkt för det inträffade.”
ÅHHHHHHH!
(Och ja, egentligen är det väl kanske inte just företaget i sig jag är sur på utan att det inte blev några kläder. Fast jag tycker ändå att de kunde ha varit bättre på att uppdatera lagersaldot…)
—
En kvar senare, mail från brandos.se där jag beställt vinterkängor:
”…dock måste jag tyvärr meddela dig att följande skor (Viking: Thermo Ultra 5-75500 Berry/Purple/EU30) från din beställning tagit slut i lager i önskad storlek.”
Men det var då självaste faaaaaan!!!! Det här är en dålig dag och nu är jag riktigt trött på webshopar…
-
Så länge jag kan minnas har jag varit en trött jävel. Alltså så där vansinnigt trött. (Möjligtvis hade jag, som de flesta ungar har, en morgonpigg period i mitt liv men den gick rätt fort över).
Och ni tänker ”Jahaja, men det är väl inte så konstigt att du är trött människa om du går och lägger dig när klockan är typ halv ett på natten!” Och nej, visst har ni rätt. Just nu gör det ju inte saken bättre. Men märkligt nog så har det genom åren aldrig spelat någon roll när jag har gått och lagt mig. Jag har ändå känt mig som en halvdöd morgonen efter. För under de år jag jobbat har jag ju givetvis gått och lagt mig i tid. D.v.s. runt en så där 21. Men nej. Det hjälper inte. Tack och lov har jag alltid lyckats frambringa tillräckligt med vilja och alltid kommit mig upp i tid ändå.
När jag var runt 19-20 fick jag höra att det skulle gå över av sig självt så småningom. För vem vet inte hur tonåringar är liksom och jag väl väl ett ovanligt segdraget exemplar. Och nu sitter jag här, 10 år senare, snart 30 och tröttare än någonsin i hela mitt liv.
Och ja, jag har barn. Men mina barn hör inte till sorten som vaknar tio gånger varje natt och då får man inte riktigt beklaga sig över att man är trött (att det sedan ligger tanke bakom de där nätterna och att de sover verkar vara ungefär lika provocerande ibland…). Men det innebär ju inte att de aldrig vaknar. Som i natt. Jag går och lägger mig 23.30. Läser till 00.30. Ska precis somna när A kommer trippandes. Hon har ont på ett sår. Går ner och hämtar sårsalva. Försöker somna. N vaknar och har tappat nappen. 01.30 har A växtvärk. Går ner och hämtar Alvedon. Försöker somna igen. A sparkar oss blå och jag frågar henne om jag ska följa henne till sin säng. Det vill hon och 02.45 har lugnet lagt sig. Ända till M´s alarm ringer runt 05.30-06 och därmed har dagen börjat så smått. Även om jag ligger i koma i två timmar till. Typ.
Och detta är ingen ovanlig natt. För bara för att man har en bebis som inte vaknar och kräver mat innebär det ju tyvärr inte att man får sova som förr (som för typ sex år sedan alltså) ändå.
Men, tillbaka till ursprungsämnet då. Inget verkar kunna bita på tröttheten. Träning, vitaminer, sömn… Inget hjälper. Varför är jag inte bara en sån där människa som med ett leende på läpparna och med ett pumahopp slänger mig ur sängen 05.30 för att välkomna en ny dag och fira detta med att mangla lite lakan? (Ok, jag har ingen mangel. Ni fattar varför va? Det är ingen idé)
