Welcome to the Jungle

Jaha mina vänner… Eftersom utrymmet här på bloggen visade sig vara ganska så begränsat så har jag bestämt mig för att flytta. Och det känns sorgligt faktiskt. Jag har bara hållit till här i ett år men jag skulle ju ljuga om jag inte sa att det ändå varit ett händelserikt år. På sitt sätt. Men kanske passar det bra ändå. N har fyllt ett år, jag ska börja på ett nytt jobb, gula villan är inte längre gul och jag brukar hävda att jag alltid är öppen för förändringar och förbättringar!

Så tack alla ni som hängt här under året som gått och jag hopps verkligen att ni följer med mig till och genom en ny fas (som vi brukar säga i småbarnsträsket ).

Love and peace!

… ja just det ja. HÄR ses vi!  Glöm inte att lägga till i favoriter nu

Börjar mitt utrymme ta slut? Och vad GÖR jag då? Jag kan ju inte byta blogg liksom (även om denna egentligen är urtrist). Så här står det:

”50MB Space Allowed 37.68MB (75%) Space Used”

Jag har raderat alla gamla bilder och allt som går men hamnar inte under dessa 75% vilket jag gjort förut när utrymmet tagit slut. Så här kan vi ju inte ha det! Kan nån ordna detta åt mig bitte?

En annan sak som stör mig. Jag fattar verkligen inte varför det aldrig fungerar med tidsinställda inlägg. Inga problem att skapa dem men sedan publiceras de inte och det står bara något i stil med att tidsinställningen missades. Stört.

Ja, igår fyllde ju vår minsta sötnöt 1 år. Och det är bra med så små barn för då skan man sprida ut alla happenings över hela dagen. Till skillnad från med det större barnet då allt ska vara avbockat och klart kl. 07.00. Senast.

Men men. Vi startade dagen med gröttårta (instiftat vid A´s fyraårsdag då hon krävde att få bjuda alla sina kalasgäster på havregrynsgröt) och fortsatte därefter till Bushuset 2 här ute. Jag gillar verkligen det stället. Det är lagom stort så att man lugnt kan släppa sina äldre huliganbarn fritt medan man håller ett vakande öga på det mindre i småbarnsdelen. Så både A och N fick sin beskärda del av lek och bus. Vi tog en pannkaksfika vilken föll A mer än N i smaken och lekte lite till. Därefter åkte vi till Maxi och jag hoppade snabbt in på banken för att lämna in lite papper.

Väl hemma serverades köpetårta och N fick kleta i sig sin bit själv bäst hon ville. Det spektaklet slutade i duschen, även om det mesta faktiskt hamnade i magen. Vad annat skulle man i och för sig räkna med när det gäller det barnet..?

Under en välbehövlig vila för födelsedagsbarnet fick M och A åka till biltema och köpa en cykel till mig så jag kan frakta mig själv till jobbet och N till förskolan. Här passade jag också på att hurta mig med den där saften…

Dagen avslutades sedan med paketöppning, bolibompa och natti natt. Jag tror att det lilla barnet tyckte att dagen var helt okej.

Jodå, mitt i kalasandet ställde jag mig och kokade rabarbersaft. Präktigt va? Och helt perfekt hade det ju varit om jag hade tappat upp den på glasflaskor med handskrivna små dinglande etiketter i värsta shabby chickstilen men hallå, nån, måtta får det ju vara. Och ni vet ju vad jag tycker om shabby chick överlag. (Därför hällde jag upp saften i gamla Fantaflaskor i plast utan ettiketter i stället!)

Ett kilo. Ungefär en tredjedel av det som låg i kylskåpet…

Jag jobbade mig och köpte en silduk med ställning för 99:- på Maxi. Värt varenda krona.

Slutresultatet

Bedömd och godkänd!

Ja, medan vi roar oss med att fira födelsedagsbarnet N så bjuder jag på en del vackra och mindre vackra bilder från denna dag förra året

05.48 föddes 4475g kärlek

Ser ut som ett bra nummer va?

Fantastisk bild tagen av personalen

M tycker att det ser ut som att jag är på spa på den här bilden. Men eller hur?!

Brickan. Givetvis med rosa servetter. Undrar om någon förälder hade blivit förbannad om de rosa och blå servetterna byttes ut mot t.ex. gröna..?

En rätt sliten tvåbarnsmorsa som äntligen orkar hålla den lilla (?!) bebisen efter Mölndals blodbad och dropp…

Ljuvliga barn!

Pappan suger i sig lite bebismys innan han åkte hem till den nyblivna storasystern.

Det här må vara den fulaste bilden på mig ever men på något vis tycker jag att den säger allt om hur man känner sig efter en förlossning och hur gräslig BB-tiden är (jag hade lätt betalat extra för att få nåt ätbart t.ex.)… Här var klockan runt 17.30 och jag orkade för första gången sitta upp en liten stund utan att tuppa av (vilket i sin tur var anledningen till att jag inte fick åka hem direkt. Klokt belutat av dem )

Klockan är 22.50. För exakt ett år sedan hade jag ingen aning om att värkarna skulle börja om ca 3 timmar. Inte heller kunde jag tro att jag skulle ha klämt ut en bebis 4 timmar efter uppvaknandet där mitt i natten. Om det var någon dag jag skulle ha kunnat satsa mitt första barn på att N inte skulle komma så var det på BF. Så det var ju tur att jag inte gjorde det

Så ja. Imorgon fyller min minsta lilla huligan 1 år. För henne är det ju skitsamma. Jag menar, det är ju ändå för ens egen skull man tycker att just den dagen är speciell. När A fyllde 1 år var jag mitt i en praktikperiod (bodde borta då) så den födelsedagen missade jag. Inte för att det störde henne, hon käkade glass med M och var lika glad för det, men för min egen del var det en smula vemodigt måste jag säga.

Så då skulle man ju kunna tro att allt är klart för det stora kalaset imorgon då nu när jag väl är hemma? Men icke. Och det är väl småsyskonets olyckliga lott i livet Men. Ett leksaksgarage är inhandlat i alla fall, vi åker till Bushuset imorgon (mest för att A tycker att det vore vansinne att inte fira N på allvar) och någon sorts tårta kommer att tillverkas under dagen. En annons i tidningen är bokad och en och annan ballong som barnet kan sätta tänderna i ska jag nog kunna trolla fram

Nu har jag fyllt i ansökan om legitimation (så långt det går) samt skrivit ut intyg från alla fristående kurser som ska med. Nu ska jag bara låta det ligga här i exakt ett år och och sju dagar innan jag kan skicka in det.

Ordning och reda ska det vara. Då kan jag andas.

Idag öppnar ansökan om lärarlegitimation hos Skolverket. Nej, det är ju inget för mig ännu men iom detta så har de förtydligat reglerna en aning tycker jag. Om jag förstått detta rätt nu då så är det datumet då examensbeviset är utfärdad som är det avgörande. Men då mitt är utfärdat på rätt sida gränsen (före 110701) så kan jag bara vänta på att det här året ska gå och därefter ansöka. Inget introår för mig alltså. Och jag slipper också betala 1500:- för kalaset. Skönt att ha fått detta utrett!

… Om jag tolkat Skolverket rätt den här gången alltså.

Jag nämnde visst här om dagen att det alltid är något som händer när vi ska göra något. Och visst är det så.  I tisdags började regnet vräka ner (mycket lokalt har jag förstått!), i går hann vi med ett bilstopp (batteriet dog utanför My Baby, japp jag han shoppa först och det löste sig genom startkablar och en annan förbipasserande vänlig själ)  och därefter gick två utelampor sönder. Så vad har hänt idag då? Jo:

Vad var det jag sa..?

Det har gått några dagar men på något vis ligger ändå det tragiska som ett tungt lock. Vi som betraktar hela galenskapen utifrån kan nog inte riktigt förstå hur det känns. Vi kan bara ana och sörja med dem. Och Norges sätt att hantera krisen väcker uppmärksamhet. Att bekämpa våldet med ännu mer demokrati, mer öppenhet, mer humanitet, men aldrig naivitet är stadsministerns ord (fantastiskt tal f.ö.). Det ligger något i det…

Vi har väl alla sett bilderna av det gigantiska blomsterhav utanför Oslos domkyrka. Idag fick jag se bilder som min syster tagit. Och på något vis så blir det än mer verkligt just i det ögonblicket. Men samtidigt, mitt i allt det tragiska, är det helt fantastiskt att se.  För i det där oändliga havet, där människor också går för att söka tröst, så signalerar det också just precis det där citatet som blivit så känt och som tåls att upprepas många, många gånger om: ”Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen”

Jag har fått låna två bilder av min syster (tack!) och jag tror inte att vi behöver så många fler ord idag. Det räcker med att se och känna.

Vad vi än ska göra är det alltid något som inträffar och ställer till det. Vi spekulerade i hur det ens kom sig att vi träffades. M hade en teori om att den som hittar på allt jäkelskap helt enkelt tänkte spara lite tid och kraft genom att i alla fall bunta ihop två hopplösa… Det kan ligga något i det.

I morse sken solen. Eller ja, det regnade i alla fall inte och både SMHI och yr.no lovade uppehåll och rätt så hyggligt väder. Alltså svingade sig M upp på ställningen och började måla efter att vi senaste veckan suckat och stirrat ut på the non-stop-regn:

Trevligt, eller hur? Det vara bara det att han inte hann så långt innan himlen öppnade sig och vräkte ur sig en munsunskur utan dess like vilken varade i en så där fyra timmar. Jättemuntert verkligen:

Men, till slut lugnade det ner sig och just den där översta delen kunde målas klart innan kvällen.

Från och med nu tänker vi absolut inte studera några väderprognoser inför det fortsatta arbetet. Vi tänker i stället spå i kaffesump, titta på molnen och svalorna. Det känns mer lyckosamt.

Vi ska ju måla huset. Det är bara det att det är lite svårt när det regnar hela tiden… Ställningen har i alla fall kommit på plats på ena gaveln så nu inväntar vi SOL! Eller i alla fall uppehåll.

Vi får roa oss med annat under tiden:

A bakar (notera aktiviteten i högra hörnet längst ner…)

Resultatet delades med goda vänner

N provade (eller snarare ignorerade) sin nya gåvagn, årsmodell 2011 och fungerade.

Mot ställningsbygge

Jag borde bli sponsrad tycker jag. Det hade väl inte varit mer än rättvist?

Så otroligt tragiskt och menlöst. Samtidigt en ack så viktig påminnelse för somliga om att terroristen ibland är den blonda grannen och inte den vi först anklagar…

Update: Nej, jag menar givetvis inte att det nödvändigtvis är just den misstänkte som gjort det (eftersom han inte är dömd) utan att vi kanske inte alltid ska vara så snabba med att dra somliga över en kam och att vi kanske bör se över våra egna snabba slutsatser nån gång ibland…

Sorry, det går rätt så trögt med bloggen just nu. Ni får väl se det som att det är semsterstängt just nu.

Jag har två veckor kvar tills jag börjar jobba och M har semester just nu. Vi försöker därför hinna i kapp med diverse sysslor (reashopping, fasadmålning, släktbesök osv) samtidigt som Oslo drabbas av tragiska omständigheter. Jag är självisk i detta och är tacksam för att ingen av mina familjemedlemmar drabbats direkt.

Jag återkommer så småningom när jag orkar starta datorn igen.