Welcome to the Jungle

Börjar mitt utrymme ta slut? Och vad GÖR jag då? Jag kan ju inte byta blogg liksom (även om denna egentligen är urtrist). Så här står det:

”50MB Space Allowed 37.68MB (75%) Space Used”

Jag har raderat alla gamla bilder och allt som går men hamnar inte under dessa 75% vilket jag gjort förut när utrymmet tagit slut. Så här kan vi ju inte ha det! Kan nån ordna detta åt mig bitte?

En annan sak som stör mig. Jag fattar verkligen inte varför det aldrig fungerar med tidsinställda inlägg. Inga problem att skapa dem men sedan publiceras de inte och det står bara något i stil med att tidsinställningen missades. Stört.

Jag nämnde visst här om dagen att det alltid är något som händer när vi ska göra något. Och visst är det så.  I tisdags började regnet vräka ner (mycket lokalt har jag förstått!), i går hann vi med ett bilstopp (batteriet dog utanför My Baby, japp jag han shoppa först och det löste sig genom startkablar och en annan förbipasserande vänlig själ)  och därefter gick två utelampor sönder. Så vad har hänt idag då? Jo:

Vad var det jag sa..?

Vad vi än ska göra är det alltid något som inträffar och ställer till det. Vi spekulerade i hur det ens kom sig att vi träffades. M hade en teori om att den som hittar på allt jäkelskap helt enkelt tänkte spara lite tid och kraft genom att i alla fall bunta ihop två hopplösa… Det kan ligga något i det.

I morse sken solen. Eller ja, det regnade i alla fall inte och både SMHI och yr.no lovade uppehåll och rätt så hyggligt väder. Alltså svingade sig M upp på ställningen och började måla efter att vi senaste veckan suckat och stirrat ut på the non-stop-regn:

Trevligt, eller hur? Det vara bara det att han inte hann så långt innan himlen öppnade sig och vräkte ur sig en munsunskur utan dess like vilken varade i en så där fyra timmar. Jättemuntert verkligen:

Men, till slut lugnade det ner sig och just den där översta delen kunde målas klart innan kvällen.

Från och med nu tänker vi absolut inte studera några väderprognoser inför det fortsatta arbetet. Vi tänker i stället spå i kaffesump, titta på molnen och svalorna. Det känns mer lyckosamt.

Så länge jag kan minnas har jag varit en trött jävel. Alltså så där vansinnigt trött. (Möjligtvis hade jag, som de flesta ungar har, en morgonpigg period i mitt liv men den gick rätt fort över).

Och ni tänker ”Jahaja, men det är väl inte så konstigt att du är trött människa om du går och lägger dig när klockan är typ halv ett på natten!” Och nej, visst har ni rätt. Just nu gör det ju inte saken bättre. Men märkligt nog så har det genom åren aldrig spelat någon roll när jag har gått och lagt mig. Jag har ändå känt mig som en halvdöd morgonen efter. För under de år jag jobbat har jag ju givetvis gått och lagt mig i tid. D.v.s. runt en så där 21. Men nej. Det hjälper inte. Tack och lov har jag alltid lyckats frambringa tillräckligt med vilja och alltid kommit mig upp i tid ändå.

När jag var runt 19-20 fick jag höra att det skulle gå över av sig självt så småningom. För vem vet inte hur tonåringar är liksom och jag väl väl ett ovanligt segdraget exemplar. Och nu sitter jag här, 10 år senare, snart 30 och tröttare än någonsin i hela mitt liv.

Och ja, jag har barn. Men mina barn hör inte till sorten som vaknar tio gånger varje natt och då får man inte riktigt beklaga sig över att man är trött (att det sedan ligger tanke bakom de där nätterna och att de sover verkar vara ungefär lika provocerande ibland…).  Men det innebär ju inte att de aldrig vaknar. Som i natt. Jag går och lägger mig 23.30. Läser till 00.30. Ska precis somna när A kommer trippandes. Hon har ont på ett sår. Går ner och hämtar sårsalva. Försöker somna. N vaknar och har tappat nappen. 01.30 har A växtvärk. Går ner och hämtar Alvedon. Försöker somna igen. A sparkar oss blå och jag frågar henne om jag ska följa henne till sin säng. Det vill hon och 02.45 har lugnet lagt sig. Ända till M´s alarm ringer runt 05.30-06 och därmed har dagen börjat så smått. Även om jag ligger i koma i två timmar till. Typ.

Och detta är ingen ovanlig natt. För bara för att man har en bebis som inte vaknar och kräver mat innebär det ju tyvärr inte att man får sova som förr (som för typ sex år sedan alltså) ändå.

Men, tillbaka till ursprungsämnet då. Inget verkar kunna bita på tröttheten. Träning, vitaminer, sömn… Inget hjälper. Varför är jag inte bara en sån där människa som med ett leende på läpparna och med ett pumahopp slänger mig ur sängen 05.30 för att välkomna en ny dag och fira detta med att mangla lite lakan? (Ok, jag har ingen mangel. Ni fattar varför va? Det är ingen idé)

Okej. Det började rätt bra idag. Eller ja. Tillräckligt bra. Sedan ballade allt ur och jag tackar min lyckliga stjärna (eller spillrorna av mitt sunda förnuft?) för att jag inte i ett svagt ögonblick bestämt mig för att vara hemmaförälder för resten av livet.

Jag hade varit världens sopigaste hemmamorsa! Med råge. Och just nu känner jag, efter att ha ägnat 72 timmar åt att mota konflikter i hamn, att jag inte direkt ser fram emot en ny vecka. För det är svårt att bryta dåliga mönster själv.

Vet ni vad jag irriterar mig på? Så där riktigt mycket så att jag nästan blir helt galen?

Jo, dörrar som står och slår. Det gör mig totalt vansinnig och har alltid gjort. Det kryper i kroppen på mig när jag hör det där oregelbundna metalliska dunkandet.

Någon som vågar sig på en psykologisk analys av detta?

Idag sa jag det för första gången: ”Tänk på barnen i Afrika. De skulle ha varit glada om de hade fått din potatis!” Nä, riktigt så sa jag inte men banne mig inte lång därifrån…

Självklart så började det att regna. Nåja. Stenen är iskyfflad och utkrattad. Skönt! Squashen har fått ny jord. Gillar de inte detta blir jag förbannad och slänger dem.  Har även grävt ur och rensat lite i låda nr.2 a.k.a. Katastroflådan (den innehåller fyra extremt trötta vaxbönor, ett par halvvägs uppätna centimeterstora salladsplantor , några strån som kanske skulle kunna bli morot, samt ett knippe tappra sockerärtor). Kanske gräver jag upp hela eländet, åker och köper de största planor jag hittar på Plantagen och gräver ner. Nu ser det ju galet ut. Dessutom växer det brännässlor bland dillen och persiljan.

Egentligen skulle vi ju ha behövt plantera ett päronträd och flyttat (samt klippt) två syrenbuskar idag. Vi får väl se om det slutar regna. Tills dess är M och A på Maxi och köper jord, jordgubbar (japp, färdiga bär, givetvis…) och lite annat smått och gott. Jag och N hänger hemma. Hon är på ett uselt humör skulle man kunna säga…

Ja, det är rent av katastrof i odlingarna. Det växer inte alls. Jag orkar inte heller göra något åt det egentligen. Men jag borde väl ta tag i det. Suck. Det är bara rabarbern som växer som ogräs.

Jag önskar att det alltid fanns någon annan att skylla på i alla lägen. Som när tomaterna dog, då var det mycket praktiskt att kunna skylla på frosten. Men tyvärr. Ibland är det helt enkelt bara min egen tankspriddhet, eller kanske till och med dumhet, som ställer till det.

Tomaterna alltså. De dog ju i frosten Och sen orkade jag inte tänka mer på tomater förrän M kom hem från sina päron med en hög plantor. Så idag när jag lämnat A tänkte jag att jag väl fick gräva ner de stackars plantorna i lådan. Sagt och gjort. Börjar gräva och stöter här och var på något som ser ut som ärtor. Vad tänker jag? Jo ”åh, vad konstigt, de måste vara kvar från förra året” (i lådan stod tomater förra året…). Så när samtliga fem tomatplantor sitter i jorden kommer jag på det. Just det. Jag hade ju satt sockerärtor i hela lådan för att jag förbannad över den misslyckade tomatodligen. Suck. Bara att så snällt och försiktigt ta upp tomaterna igen och nödplantera dem i en kruka.

Man skulle kunna säga att det ska bli ytterst intressant att se vart sockerärtorna växer upp. Om de gör det alls d.v.s….

Nödplantering…

…som jag självklart hänger på detta. Förklaringar känns överflödiga, men det är ett sorgligt konstaterande jag gör om att ingenting har förändrats sedan jag bläddrade i ett ex senast, för en så där tio år sedan.

A slog foten i en dörr i morse och svor en lång stund om att det var en riktig otursdag. Jag är beredd att hålla med henne om den saken. Jag har fastnat med foten under soffpallen (det gjorde sjukt ont), överliggaren till staket blåste av, kaffemuggen tog sig en flygtur över altan, bord, stolar och en bok och jag bara väntar på att N ska flyga i väg med sin vagn i stormen… Och barnet i vagnen ville inte somna och kommer således att ha sovit ca 30 minuter ( i stället för två timmar) när jag måste väcka henne för att hämta A. Jag anar hur eftermiddagen kommer att bli.

—

Update: Och där började någon köra en röjsåg och barnet fick sova i 20 minuter. Halleluja.

Jag fick för mig att jag skulle så vaxbönor. Sådde 12 frön. Ett grodde. Sådde 11 nya. 2 av dessa grodde. Sådde ytterligare 9. Ett kom upp.  Jag har provat att ha dem i det lilla växthuset och utanför. Jag har vattnat mycket, jag har vattnat lagom och jag har vattnat lite. Jag ger fan upp nu alltså. Och en av dem glömde jag att ta in här om kvällen så den blåste sönder. Så nu har jag 3 av 32. Känns så där måste jag säga.

Det var inte bara de personliga skälen som gjorde att det dröjde ett tag innan det blev ytterligare ett barn här. När vi sökte förskoleplats till A 2007 fick vi vänta sex månader efter begärt datum innan vi fick en plats och nu står vi där igen. På sexmånadersdagen sattes lillasyster i kön och vi var väl medvetna om problematiken i denna kommun. Det går liksom inte att förlora en enda dag och hur ser utsikten inför hösten ut? Mörk, givetvis. Invånarantalet i denna stadsdel har inte minskat direkt. Det räcker med att titta ut genom fönstret så ser jag 400 nya bostäder som byggts under de senaste åren. Jag ser tyvärr inte lika många förskolor som rymmer alla de här ungarna.

Nu råkar det vara så att vi dels har f-penning kvar och dels så har vi M´s föräldrar inom ett par mils avstånd som är värda sin vikt i guld och som har erbjudit sig att ställa upp om det blir kris. Och det kommer det att bli. Men hur hade det varit om det inte hade varit så? Om vi hade varit tvungna att ta ut 7 dagar i veckan och inte haft några välvilliga släktingar som dessutom råkar vara pensionärer? Hade vi varit tvungna att singla slant om vem som skulle säga upp sig från jobbet? Skulle det bli jag, som precis fått en fast tjänst, eller skulle det bli M som trots allt drar in större kosing och dessutom har snäppet mer flexibel arbetstid? Skulle vi ha behövt fundera på om det vore bättre att sälja huset och flytta från Göteborg, trots att det är här vi båda har våra jobb?

Visst känns det en smula märkligt? Att man först, innan man ens kan reflektera över i fall fler barn är en god idé, måste ta hänsyn till ifall ungen får en förskoleplats?! Det är sorgligt. Tummen långt ner i in the big H för Göteborgs kommun.

Ni som hängt med ett tag vet att det inte är mycket i min värld som är bara är antingen svart eller vitt. Det finns ofta två sidor av samma mynt. Dock finns det några saker som jag vägrar att acceptera. Barn som far illa i förskola/skola/fritids är ett exempel. Och de är nog ett par stycken dessvärre. Det finns också bara en enda sak som är värre än själva mobbningen, utsattheten, kränkningarna eller diskrimineringen. Och det är när lärare är fullt medvetna om problematiken men väljer att blunda. Jag blir vild och galen när jag hör om sånt här och jag kan för mitt liv inte förstå hur man som lärare, med det uppdrag och den utbildning man har (även om jag i det här fallet anser att den är bristfällig eftersom många inte ens kan skilja begreppen åt och se dem), stå och se på, alternativt skylla i från sig. Eller än värre, att mena att man får skylla sig själv eftersom man är lite märklig/udda/konstig… SKÄMS PÅ ER!

Jag vänder mig emot ett behavioristiskt synsätt där orsaken alltid går att finnas hos den enskilda individen, d.v.s. hos mobbaren själv. Ett målande exempel på detta är Jan Guillos bok Ondskan som jag tror att en del av er är bekanta med (om inte annat kanske ni har sett filmen). Och om man i det här fallet bortser från ytterliga samhälleliga faktorer som påverkar händelserna på internatskolan så kvarstår frågan: sker mobbningen (eller kamratuppfostran som den där kallas) enbart på grund av de individuella personernas egenskaper eller står hela skolsystemet och ser på, d.v.s. är en lika bidragande faktor till problemen? Nu är ju inte denna berättelse purfärsk och en hel del har förändrats sedan dess, men grundidéerna finns fortfarande kvar och jag är övertygad om att det finns långt många fler orsaker till att mobbning förekommer än de som går att finna hos enskilda individer med trasig uppväxt.

Så alla föräldrar till utsatta barn; försök orka lite till och försök att sätta er in i de lagar förskolan/skolan/fritids råder under och vilka skyldigheter de har. Det är banne mig inte lätt, men be om hjälp från annat håll i så fall!

Och alla lärare, oavsett vilken inriktning ni har; reflektera en stund över ert uppdrag. Det är inte bara en teoretisk kunskapsbas vi ska ge ungarna och skulle du verkligen kunna leva med att ett barn vill ta sitt liv för att du väljer att blunda?