Welcome to the Jungle

Ibland får man sig en tankeställare. Jag brukar ju babbla på om vikten av att våga vara sig själv, om att jag önskar att mina barn blir sjävständiga och vågar tro och lita på sig själva.

Och visst är det viktigt, men ibland får man nog hejda sig själv lite och inse att en del av processen i att hitta och bli sig själv ibland handlar om att faktiskt vara precis som alla andra för ett tag.

A har haft en hang-up på mockasiner länge, säkert i två år. Själv tycker jag att mockasiner är bland det fulaste som finns och har därför inte köpt några. Men här om dagen var vi på Lindex och A travade som alla andra gånger iväg och hittade ett par som hon kom med. Jag muttrade som vanligt någon lam ursäkt och bad henne hänga tillbaka dem. Men då tittade hon på mig, så där som bara hon kan göra och sa ”Men mamma, alla andra har ju sånna..!” Och jag blev helt ledsen i hela hjärtat. För någonstans kände jag hur det känns, att vara fem år och önska att man får det där som alla andra utom man själv har… Sen kände jag visserligen på samma gång ”Men herregud, har det redan börjat?!”

Vi åkte från Lindex utan mockasiner den dagen men idag när hon ändå var med M till jobbet bad jag honom köra förbi Lindex och låta henne välja ett par. Och gissa om det var en stolt och glad nästanfemåring som kom hem med sin påse! Det finns många andra tillfällen kvar att öva på det där med att vara unik.

(bild från lindex.se)

Jodå, jodå! Medan det lilla livet sov hann jag suga i mig 64 sidor i boken om Gösta. Och jag gillar Yvonne Hirdman, hon är lite så där skönt ironisk och bitsk mellan varven.

Dock får jag nog öva upp förmågan att kunna läsa (och förstå…) samtidigt som barnet är vaket. Det gick verkligen inget vidare, så tills vidare får jag och Gösta ta upp vår dejt i kväll igen. Om jag lyckas slita mig från mina Traderaavslut d.v.s.

Egentligen skulle jag ju ta tag i böckerna nu när jag lagt ut N i vagnen men jag fastnade i en tanke. Har ni tänkt på hur föränderligt livet är? Ja, det är klart att ni har det…

Ibland har man alla möjligheter i världen att förändra sin livssituation på ett ögonblick men lika ofta står man handfallen och kan bara se på medan livet förändrar sig självt. Är det inte både skrämmande och hur häftigt som helst?

Jag har läst Mia Skäringers bok. Den är så sann och befriande på något sätt att jag bara vill lägga mig ner och gråta en skvätt. Jag bor inte på en ö med fem barn men ack vad jag känner mig ändå i tankarna, samvetet och livet.

… skulle man kunna säga och sällan har vi väl tolkat det uttrycket mer bokstavligt än nu. Det finns tillfällen då jag tackar min lyckliga stjärna över att vi är två föräldrar i det här huset. När barnen har mag-/kräksjuka är ett. Sedan finns det de tillfällena jag svär över att den andre har åkt till jobbet och lämnar mig själv med eländet.

Igår natt fick vi byta täcke i den lilla sängen och pyjamas på barnet, vädra och starta tvättmaskinen kl.04.30 (thank you God att jag jag bor i hus med egen tvättmaskin…). Idag hann the dad åka till jobbet (och ta A med) innan N bestämde sig för att slita upp sin morsa ur sängen, 06.30. Denna gång fick bäddmadrass, lakan, snuttefilt och pyjamas åka in i maskinen. Barnet sanerades och stoppades så småningom ner i sin nybäddade säng för att sova en stund till. Och det är vid de här situationerna, när man har två händer för lite, som det hade varit skönt med ett extra par. Men det är onekligen värre när båda barnen håller på så egentligen ska jag inte klaga…

Lagom till att frukosten var uppäten kl.9.30 vankades nästa omgång. Så nu ligger tvätten på kö i tvättsugan.

Mellan tvättningarna och blöjbytena idag ska jag försöka ge mig på lite läsning. Det var verkligen längesen jag hade en heldag på det här viset (utan A som tar all uppmärksamhet) så jag har inget val egentligen.

Det är 3½ år sedan jag skickade Blondie på semester sist. Jag har haft alla hårfärger men alltid kommit tillbaka till det blonda. Dit kommer jag säkert även denna gång så småningom. Men men, nu var jag less på henne och skickade i väg henne med en enkel biljett och välkomnade Hulken i stället.

Det är tur att jag har varit med förr. Att jag har gjort detta en miljard gånger och vet vad jag har att vänta mig (en lätt twist av grönt alltså) . Således köpte jag tre paket hårfärg. Två för nu och en att bättra på med om ett par dagar. Givetvis borde jag ha klippt mig innan men det var ju totalt omöjligt att finna en öppen frisörsalong idag och det var nu jag ville färga håret.

Jag kan ingeting om blommor och sånt. Men visst är det i alla fall lite märkligt att palmen (?) blommar?

Jojo, det fick bli en gåstol ändå. Tyvärr fick det bli en sån där med fyra hjul, ett i varje hörn. A hade fyra extra på sin, gissa om hon kunde sladda genom huset… Men men. Det kanske är lika bra att det inte går så fort Hur som haver har hon under kvällen lärt sig att backa. Det är med än vad hennes mor kan…

”Hmm… Ska jag sitta här eller?”

”Ahh, så dumt var det ju ändå inte!”

A sitter uppe och vrålar ut en sång ”LALALALAAAA!”, N sitter nere och svarar ”lalalalala”.

Idag har vi hört ”lalalala”, ”lälälälä”, ”jäjäjäjä” och ”nänänänä” från N

De bästa idéerna får jag ju i badet. De näst bästa får jag i sängen på natten och de tredje bästa får jag när jag städar. Idag har jag städat och självklart har jag kommit på en bra grej.

Hela tankebanan började med att jag för ett tag sedan kommenterade en väns status på FB ang. det hysteriskt roliga programmet Solsidan. Jag tycker att jag på ett helt trevlig neutralt sätt menade att det är lätt att känna igen sig i många av situationerna när man sitter med två ungar i ett villaområde. Nu råkar det väl vara så att vi ändå inte bor i GBG´s svar på Saltis, även om det är ett helt ok område, och att våra grannar inte är av de mer hysteriska slaget men ändå… Det finns vissa poänger i den där serien som jag aldrig skulle ha fattat innan jag flyttade hit och skaffade familj… Speciellt inte eftersom jag bott i lägenhet i hela mitt liv.

Nåja. Givetvis var det ju någon (inte vännen ifråga) som nappade på detta och skrev något i stil med ”Haha, snacka om att skryta!”. Och där slog denne huvudet på spiken i dagens fundering. För är det inte så, att det är lite värre att tro att man är något (och vad är definitionen av det föresten, för oftast verkar ju det ligga i betraktarens öga?) om man bor i en småstad? (vilket kommentaren hade en anknytning till) För övrigt är det ju en fantastisk slutsats denne gör kring mig som person i samma mening. (Att jag hamnat här av en slump, har typ 50 spänn på banken och inte ens äger hängrännan på huset jag bor i är inte relevant tydligen, jag skryter ju om min höga status!).

Jag har bott åtskilliga år i en riktigt liten minihåla. Sedan har jag bott i en något större minihåla samt i en småstad utöver den ”stora” staden jag nu bor i. Och jo, jag vågar nog påstå att det skicker lite mer i ögonen på folk i småstaden än vad det gör i storstadsfolkets när det går bra för andra. Vad beror det på ? Är det så enkelt som att man känner folk på ett annat sätt i en liten håla? Där har man gått i samma klass som Pettersson och Larsson när man var liten och kanske grundades allt redan där? Anonymiteten är ju en helt annan i en storstad. (Jag tyckte att det var otroligt befriande att flytta hit, att komma från allas förbannade tyckande i tid och otid.) Nej, jag vet inte. Men det är onekligen värt att grubbla över en lördagseftermiddag…

Jag kommer också att tänka på ett annat inlägg jag läste för ett tag sedan. Även om det inte är exakt samma ämne så snuddar de ändå vid varandra. Det ÄR skillnad på små- och storstad.

Fredag kväll. Status: Dödstrött.

Jag borde ta tag i Gösta men jag orkar banne mig inte göra nåt annat än att sitta här i soffan och glo på Let´s dance, ett program jag inte ens gillar (enbart snäppet bättre än handboll alltså…). A ska till farmor och farfar på måndag så jag bestämmer mig för att Gösta kan vänta tills dess.

Jag skulle kunna släpa mig till kylen, plocka ut en avokado, pluppa på några räkor och lyxa till det lite. Får fundera på om jag orkar så mycket…

Lyckades få med mig både barn och kläder på kroppen och kom mig (oss) i väg på lite fika i morse. Och som vanligt var det så trevligt så Båda barnen var på gott humör (nåja, fram tills vi skulle hem i alla fall) vilket underlättar sånna här äventyr ganska rejält…

I morgon ska jag bete mig som en mormal föräldraledg morsa; gå på stan och fika. Wow! Det ska till och med bli najs

För hur vi än vänder och vrider på det så är det skönt att vara lite normal ibland (vad nu det är)… Lite så där lagom, lita halvlam, göra som alla andra. Det känns som att jag ägnat dagen åt att lyssna på folk som tycker så j-vla mycket hela tiden (ungefär som jag själv då ja) så nu orkar jag inte  med mer sånt. Därför tar jag min bok under armen, går och lägger mig och sover min skönhetssömn så jag har tålamod nog att manövrera 3/4 av familjen i den stora staden i morgon. Samt vara trevlig mot mina vänner och förhoppningsvis komma ihåg både kläder och barn innan jag går hemifrån.

Ja, varför, gott folk, låter jag mig luras av mig själv och besöker den där illvilliga sidan? Jag hinner ju inte ens logga in innan jag hittar något att reta mig på? Vad är det den gör med mig? Varför jag jag inte bara ignorera den? Kanske borde sätta en sådan där spärr i datorn så jag inta kan öppna den. Det borde ju vara det mest effektiva.

Eftersom det här är min blogg är det jag som bestämmer. Därför bestämmer jag att jag får utveckla ”upprör” till att även innefatta: irriterar mig, gör mig sur/grinig/trött/uppgiven o.s.v. (Jag känner inte heller att jag behöver nämna saker som krig och barnmisshandel, det är väl ändå inget galatal jag ska hålla och det där är väl saker som stör alla av och till…)

• Folk som länkar till kvällstidningar, personliga bloggar, klubbar för inbördes beundran och liknande när man ber dem om referenser för uttalande (som enligt de själva är bevisade) som är helt upp i de blå. Här finns också dem som ojar sig högt över saker de ”läst i tidningen” och de som vrider på ”sanningen” tills den är snedare än lutande tornet i Pisa… Sedan älskar de att skrämma upp andra med sina ”bevis”.
• Folk som tycker att vi ska låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar
• När mjölken till kaffet är slut
• När jag själv inte orkar argumentera emot åsikter jag tycker är vansinniga, alltså är jag ger upp. Det är mycket störigt.
• När jag precis på sekunden missar en Tradera-auktion
• De där dagarna då allt bara går fel
• Folk som verkligen vägrar att se saker ur andra perspektiv än sitt eget
• Folk om tror att de har stenkoll när det i själv verkat är precis tvärt om. Fast det gör mig i och för sig mer skrattnödig än irriterad
• Siffrorna på vågen (dvs min egen självdisciplin)