Welcome to the Jungle

Ja, ännu ett år är till ända. Ska vi ta en titt på vad som hänt? Visst gör vi det!

• Januari: Jag var så sjukt trött… (Jaja, det är jag jämt men de där första 16 veckorna med N var inget skojiga alls. Jag lyckades i alla fall göra klart skolan och det var ju trevligt. Kallt och snöigt var det och självklart var tågen till skolan försenade in i det sista. Köket fick sig en uppiffning också.

• Februari: Jag minns inte så mycket av den här månaden förutom att det var ännu mer snö då och att jag hetsade igenom distanskurserna för att kunna åka i väg i mars.

• Mars: Vi gjorde RUL med N, A fyllde 4 år och firade i dagarna två. Dagen efter åkte vi till Thailand. Längtar inte alls tillbaka just nu nä…

• April: Har inga minnen alls av denna månad..? Förutom att vi gjorde 3D/4D UL och fick veta att det vankades en tjej. Men visa sig ville hon icke! A fick ett nytt rum och vi plockade med oss ett utvalt gosedjur till färgaffären för att få exakt just den där färgen som önskades.

• Maj: Två resor gjordes denna månad. En till Norge för konfirmation och en till ett fantastiskt vackert bröllop. M var den inofficiella bröllopsfotografen och vi har måååånga fina bilder från denna dag.

• Juni: Det hände verkligen ingenting denna månad…. Så vansinnigt segt var vad det var. Och varmt! A och M sov i friggeboden en natt.

• Juli: En månad där första halvan var precis som vanligt. Den andra halvan blev på ett ögonblick helt overklig och såpbubblor kommer för alltid bara vara något mer än vatten och såpa. Jag hade dessutom innerst inne hoppats på att lillasyster skulle följa storasysters mönster och dyka upp denna månad men inte det nej…

• Augusti: Ja, månaden hann knappt börja innan det blev tillökning i familjen. 01.40 på BF den 2:a vaknade jag av värkar och 05.48 fick vi vår lilla N. 51cm och 4475g.

• September: Ja, hösten började skulle man väl komma säga. Det dök upp en halvfärgig mur utanför huset…

• Oktober: Man skulle kunna säga att det inte hände någonting alls denna höst, vilket är helt sant. I alla fall kom första snön den 21:e…

• November: Mer snö. Och när det väl lade sig runt mitten av månaden bestämde det sig för att stanna kvar. Vintern kom verkligen tidigt det här året! En ny tattoo för N kom på plats.

• December: Snö, snö, snö och jul.

• Summering: En examen, en resa, ett bröllop, en konfirmation, en begravning och en lillasyster. Mängder av snö. Många vänner har också fått barn eller har dem på gång nästa år.

Det har varit ett speciellt år på många sätt. Skratt och gråt, glädje och sorg. Tack alla ni som delat det med mig!

Jojo, idag fyller jag år. Minsann. Inte mindre än 28 heller. Och i år var nog första gången på dessa 28 år som jag faktiskt blev väckt med sång på morgonen (ett trött jävel som jag nu mer är…). Det var trevligt! A hade ritat en fin teckning och paket fick jag med. Yay! A och M hade shoppat ihop (troligtvis igår?) och trots att A vanligtvis klarar att behålla hemligheter för sig själv i ca 4 sekunder var hon benhård denna gång när jag, nyfiken som jag är, oschysst nog försökte pumpa henne på upplysningar ”Det är en överraskning! Jag säger INGENTING!” Jag är verkligen imponerad.

Hur som haver. Paket ja. Det är så käckt att fylla år så här vid jul för då finns det en massa trevliga present-kit att köpa. Och jo jo, ett med parfym och ett med ansiktsgrejer fick jag. Nice värre.

Men men, nu för tiden är ju inte riktigt födelsedagar som när man är liten vilket förbryllat A en smula ”Men, kommer det ingen och hälsar på idag, ska du inte ha kalas?!” Det måste ge våra stackars barn en sorglig bild av vuxenlivet… ”Nej lilla vän, när man är vuxen får man baka och äta sin tårta själv”. Nåja. A igen: ”Men jag kommer ju på ditt kalas i alla fall!” Jaa… lilla hjärtat. Det är tur att du finns i mitt liv!

Som sagt. Eftersom vuxenlivet existerar även på födelsedagar åkte vi till Maxi. Visserligen för att shoppa tårtprylar Hoppade in på My Baby och gjorde värsta fyndet men visning av det får vänta. Jag ska shoppa mer i morgon, haha.

Väl vid civilisationen (Amhult) tänkte jag passa på att hoppa in på Swedbank och sätta in lite pengar. Ja, inga hutlösa summor men jag tycker att det är bättre att ha dem där än i plånboken då de märkligt nog försvinner så fort där, fattar inte alls hur… Så döm om min förvåning med stort F när jag efter en lång stunds väntan äntligen fick komma fram och tanten säger ”vi hanterar inga pengar här” WTF?! Banken hanterar inga pengar? Ärligt talat alltså… Och, jag fattar om det handlat om stora summor (eller allt över 5000:- kanske)  men denna insättning täckte ju knappt ett par skor… Närmsta ställe för detta ändamål var Wieselgrensplatsen. Mycket ska man höra innan öronen trillar av.

Nåja. Lite bildshow kanske:

Födelsedagsteckningen Tydligen tyckte A att det räckte med blomstjälkarna. Knopparna kanske kommer när jag fyller 30?

Tårta ja Sockerkaksbottnar fyllda med Arlas choklad- och jordgubbsgrädde (tack Smartson!). Och så fick de sista Doolystryfflarna komma till användning med.

Lyx från Lancôme

Mannen har fattat galoppen tror jag

Trevlig lukt från Versace!

Det pågår en diskussion på Hjärnkontoret beläget i Centrum för Tänkande.

Ska det vara så här? frågar Drömmaren. Hur då menar du? svarar Realisten. Joo… Blir det liksom inte mer av livet? säger Drömmaren. Men hjälp vad du är naiv, det här är är livet. Välkommen till verkligheten! svarar Realisten och fortsätter Vad har du att klaga på föresten, du har ju allt? Drömmaren svarar: Jaa… Jo. Så kanske det är. Men det känns som om nånting saknas vet du. Realisten säger: Ja men herregud, vad är det du vill då? Drömmaren säger: Jag vet inte. Realisten: Nä, men vet du, då får du ju ta reda på det fattar du väl. Det är ju ingen annan som kan rota fram det svaret i din hjärna åt dig vet du. Eget ansvar pratar vi om här. Drömmaren suckar: Ja men det kanske inte alltid är så lätt vad man vill, vad som är meningen med livet. Realisten hånskrattar: Meningen med livet?! Du är ju mer än lovligt naiv, vilken värld lever du i egentligen? Meningen med livet är givetvis att ha tak över huvudet, mat på bordet och att kunna ge sina barn de bästa möjliga förutsättningarna att lyckas i livet. Drömmaren tänker en stund och svarar: Jo, självklart har du rätt i det. Men det är där ju bara materiella ting, egentligen? Lycka då? Kommer den automatiskt med det? Realisten suckar: Jaha, jo visst så kan man ju se det. Men vad är man utan det då? Du äger ju inte ett korvöre, hade du tänkt mata dina barn med vatten och gräs och bo under en bro eller hur tänker du nu? Och lycka borde väl rimligtvis vara resultatet av att slippa den där bron?

Diskussionen avbryts av att Optimsiten knackar på dörren och kliver in. Men hörrni, säger Optimisten, kan man inte ha både och då? Så klart kan man hitta lösningar i allt! Realisten suckar igen: Jojo, kanske det. Men då kan man ju inte sitta här som Drömmaren gör och ”inte veta vad man vill” och ”vad som är meningen med livet”. Dessutom vet ni ju vad man säger ”Gräset är inte alltid grönare på andra sidan” och vad gäller Drömmaren här så finns ju inte ens något gräs att tala om eftersom Drömmaren kommer att bo under en bro och där är det ju mest vatten och sten, hahaha! Drömmaren surnar till: Ja men vaddå då? Har du aldrig haft drömmar, velat ha ut nånting mer av livet? Realisten: Jo men självklart. Skillnaden mellan dig och mig är dock att du bara sitter där, suckar och gnäller och väntar på att lyckan ska slå ner som en blixt från klar himmel i huvudet på dig. Jag ser till att finna min lycka och ta den själv. Optimisten lägger sig i: Så, nu lugnar vi ner oss och beter oss lite vuxet här! Realisten svarar: Vuxet? HAHA! Säg det till Drömmaren i stället som fastnat i tonåren och som inte inser att medelåldern närmar sig… Drömmaren: Fy vad du är elak. Är det verkligen så svårt för dig att förstå att alla kanske inte har en färdig plan för sitt liv? Realisten svarar: Men herregud, du är ju dum på riktigt! Du är ju mitt i ditt liv! Se dig omkring och var lite tacksam för att det faktiskt finns nån som orkar med dig alls. Och med tanke på alla böcker du läser borde väl du om någon kunna skilja på fiktion och verklighet?!

Samtalet avbryts av att Centrumets chef klampar in genom dörren och delar ut skriftliga varningar till samtliga för samarbetssvårigheter.

Vissa dagar suger. Vissa värre än andra. Speciellt hårt suger de dagar då då man vevar upp sina tunga, blinda ögonlock och ser den bistra verkligheten.

Idag är en sådan dag. En dag då jag tvivlar på allt, undrar vem jag är och vart jag hamnat.

Och vet ni. Mitt i den hårt sugande dagen läser jag något fantastiskt. Något som värmer mitt hjärta. Någon som jag inte ens känner i den tunga verkligheten utan bara genom ord gör min dag så mycket bättre. Det värmer det där frusna en smula och ger mig ett visst hopp om att jag kanske ändå alltid äger mina tankar och mina egna ord. De har alltid funnits och jag hoppas att jag aldrig kommer att tappa bort dem. Ibland undrar jag om det är allt jag har och kan, men de har alltid hjälpt mig genom livet.

Så tack, du som påminner mig om att aldrig sluta använda mina tankar.

Okej, nu läste jag mitt förra inlägg och herregud vad jag låter självgod.

Det är så avslappnat på något vis. Jag var inte särskilt hysterisk med första heller men visst fanns det ju en annan tid till allt då. Jag hade så himla bra koll på när barn på ett ungefär förväntades utföra vissa saker eftersom jag hade tid att ta reda på det. Sen att A var det mest bekvämaste barnet av alla och gjorde allting sist av alla och inte alls när det förväntades är ju en annan sak

Hur som helst. Det har ju gått några år sedan sist och jag har verkligen ingen koll. Det är så skönt! Ok. Jag har väl ett hum om när de kan sitta/krypa/gå men allt där emellan är som bortblåst. Det är skoj, för varje framsteg blir verkligen som en överraskning Och även om jag inte stressade fram genom A´s utveckling kunde man ju inte låta bli att till slut höja lite på ena ögonbrynet över hur hon verkligen kunde vara så långt efter alla andra med allt. Många var också duktiga på att ge kommentarer i stil med ”men kryper hon inte än?!”

Idag är jag många erfarenheter rikare. Både av dem som jag fått av A, men också av de barn och den teoretiska grund jag fått genom min utbildning. Så N kan ta det lugnt och stilla. Det är värre med A, min ständiga försökskanin Fram till att hon var ca 1½ år tänkte jag såååå många gånger ”men herregud, hur svårt kan det vara?” Idag vet jag att det kan vara j-vligt svårt! Och jag vet också att det kommer att bli ännu värre. Och jag bävar. Jag vet också att det kommer att bli bättre på många sätt, men det är så himla lätt att sitta där och vara kaxig när man inte har den blekaste aning om vad man pratar om. Och nej, att man arbetar med barn innebär inte att man vet hur det är att ha egna.

Så, medan jag och A sliter oss fram i livet tillsammans kommer N där bak, ridandes på vågen av de misstag jag (förhoppningvis) lärt mig av och nu mer undviker. Det är väl en schysst belöning för att alltid vara den som bara ”får hänga med” ?

Jag satt och tänkte på detta med kulturkrockar här om dagen i badet (jo jo, ni skulle bara veta hur många bra idéer till uppsatser och liknande jag fått där). För gemene man innebär väl ofta begreppet kulturkrock att man associerar detta till kultur = religion och problem när dessa inte riktigt kan sammanfogas. Jag tänker emellertid på helt andra kulturkrockar.

Jag tror rätt så hårt på detta med ett sociokulturellt tänkande (lite enkelt förklarat som att vi formas, lär oss och blir de vi blir i sociala sammanhang). Och då behöver man inte slå på stort och tänka i jätteskalor utan det räcker med att titta på oss själva, hur vi formas och har formats av och i våra egna små kulturer.

Ett exempel:

En pojke växer upp i en klassisk kärnfamilj där det ingår en mamma, en pappa och tre syskon i en trevlig förort till storstaden. Pappan jobbar och sliter som sig bör och mamman tillbringar många år hemma. Pojken växer upp, formas av åsikter, normer och värderingar. Han väljer en klassisk manlig gymnasielinje och fortsätter på den vägen ut i arbetslivet. Då och då mellanlandar han åter igen i hemmet på sin väg framåt i livet.

En flicka växer upp i en något annorlunda familj i en liten ort på landet. De första åren tillbringas tillsammans med en ensamstående mamma och tre halvsyskon för att sedan fortsätta med en ensamstående pappa. Flickan växer upp, formas av åsikter, normer och värderingar. När hon är 15 flyttar hon hemifrån och återvänder inte igen på det viset. Hon går en estetisk gymnasielinje och därefter försöker hon klara sig så gott det går på praktikplatser, timvikariat och a-kassa. Efter några år går hon vidare till högskolan och tar en examen.

Och någonstans på vägen möts dessa två. Och som ett brev på posten kommer… Just det. Kulturkrockarna. Och som det kan krocka sedan! Man kan undra vem som sliter sitt hår hårdast? Båda tänker förmodligen ganska ofta ”oj, hur i hela världen kan man tänka så här?!”. Och vem är det som har rätt? Båda är ju formade av sin lilla subkultur (om man nu kan använda sig av det begreppet i den här funderingen?) och båda tycker förmodligen att deras synsätt är det rätta.

Livets pussel är väl att kunna kombinera två liv. Att ge plats för olika åsikter utan att gå för långt från sina egna värderingar. För är det inte just våra värderingar som är det mest grundläggande för vilka vi är? Åsikter och normer är förhandlingsbara, även om normerna ofta är trögare än åsikterna. Men våra värderingar är väl ändå den tyngsta byggstenen i våra identiteter. Eller?

Och självklart uppstår problemen främst när man inte kan göra ett perspektivskifte. Men vad beror det på, om man nu inte kan det? Jo, tillbax till uppväxtens formande kraft igen. Vi har alltid möjlighet att lära oss nya saker, men om man inte är öppen för detta från början kommer denna vilja aldrig att slå ner som en klar blixt från himlen.

Jaa… Detta var väl en trevlig liten reflektion så här på juldagen? Kanske återkommer jag till detta nästa gång jag har badat.

A rullar marsipangodis

A dekorerar pepparkakshuset

Pepparkakshuset

ÄNTLIGEN har tomten kommit!

”Nähä, var den också till mig?”

N tittar på

A var helt lycklig över sina klappar

N uppskattade nog pappret mest…

… eller kanske snöret?

Fast den nya snutten var ju helt ok med!

Från morfar kom en hund på 1 meter

Åh vad skönt! Jag har äntligen bestämt mig: Jag ska sluta fira jul. Det bästa är att jag har ett helt år på mig att fundera på vad jag ska hitta på för godtagbar anledning till mina barn. Julen är bara stress, besvikelser, ouppfyllda förväntningar, migrän och magsår. Varje år kommer jag på ”ja men just det ja, det var ju så här jag kände förra året med!”

Så nästa år är alternativen följande:

1. sitta på en solig strand långt bort från iskyla. (Detta kan dock bli ett problem p.g.a. ekonomiska skäl och ett ev. jobb)
2. sitta i en mörk garderob från lucia till 2:a januari och vänta ut skiten (kan också bli problematiskt p.g.a. ev. jobb
3. bara låta dagarna gå och när julafton kommer se helt chockad ut och utbrista ”Nähä, finns det inget julbord?! Och inga julklappar?! Så tokigt, jag som bara gjorde som alla andra brukar göra, tro att nån annan skulle ordna det.”

Det finns bara en anledning till att orka med skiten och det är A´s glädje när tomten väl kommer. Hon var verkligen helt lycklig när den förbannade dagen äntligen led mot sitt slut och hon fick öppna sina julklappar.

Jag skulle också kunna tänka mig ett annat alternativ till nästa år. Låta ungana öppna alla julklappar när de vaknar 04.30 och sen käka pizza, marängswiss och annan hemskt livsfarlig halvfabrikatsmat hela dagen lång.

Jag har ingen lust att gnälla eller beklaga mig för jag har min familj, mina barn och mat på bordet (eller ja, i kylskåpet i alla fall…) Men jag är så otroligt trött. Jag vet inte vad det beror på, men det är som att någon bara har dragit ur proppen. Jag känner mig som en urvriden disktrasa. Inte sjuk eller dålig på ett sånt sätt utan bara… så otroligt trött.

M sliter typ dygnet runt med sina papper för att de ska bli klara. Jag förstår honom, det är ett måste. Men det hade varit skönt om det bara hade varit klart NU.

Sen 2006 har vi firat jul hemma. Det har sina fördelar, absolut. Vi slipper packa in barn, julklappar och all annan packning för att åka land och rike runt. Vi slipper bjäbba om var vi ska vara på vilken dag. Men samtidigt som det är underbart skönt innebär detockså att det är jag som står för julen för alla andra. Och visst, jag skulle kunna skita i det. Men vad är det för ge-upp-fasoner? Jag vill ju ge mina barn de jularna jag själv hade.

Men det är också det jag saknar. Jag hör och läser överallt om folk och vänner som åker runt till familj och släkt och jag blir verkligen avundsjuk på alla som har sina nära och kära nära. Jag vill också ta med min barn för att lussa för allas vår mormor t.ex. Eller ta en fika hos min farmor och farfar, träffa pappa oftare och alla andra med för den delen.

Det är mitt eget val att bo här och som sagt. Jag har det bra. Men bara för det så måste jag väl ändå få sakna det jag inte har? Jag känner ingen vidare julstress eller julångest. Bara lite gammal trött julsaknad.

… Å se där ja. Så brände jag kolan med. Underbart.

Som fortsättning på A´s hyggliga kommentar här om dagen fortsatte hon vidare med ”Vad ska man ha sånna där långa tuttar till egentligen?” Jadu, lilla vän. Det undrar jag med. Inte har jag haft dem till det de var till för i alla fall. Så vad ska jag svara henne? Att det är dekoration?

Nåja. Idag har det varit effektivt värre här. Kopierat från statusen på FB: har under eftermiddagen hunnit handla julmaten, stuva in julmaten där det fanns plats, tvätta vanlig tvätt samt overall, hänga upp skiten, steka en rostbiff, baka pepparkakor samt gjort ett pepparkakshus från scratch, fixat middagen, bytt ut foton på väggen och städat köket. Nu ger jag F i allt för resten av kvällen..

Julmaten är inhandlad och det egendesignande pepparkakshuset väntar på att få dekoreras. Jag orkade banne mig inte med det också idag. Det får bli i morgon. Och jag fattar inte varför jag aldrig minns att jag hatar pepparkaksdeg? Har i alla fall köpt lite marsipan så A kan få göra lite godis också.

Just nu sitter jag bara här i soffan och tittar på Ernst. Alltså. Mycket märkligt gör han men jag önskade att jag ens hade haft en bråkdel av hans idéer, ambitioner och ork. Bara att orka böja till en befintlig pepparkaksform till en annan modell…

Fick hem en overall jag köpt på Tradera med idag. Tänkte göra ett fynd till N att ha nästa vinter. Och jodå, den passar nog… Men jag fattar verkligen inte varför man inte bara tvättar grejerna innan man skickar i väg dem?! Men efter en tvätt blev den ju jättefin så jag orkade inte gnälla. Säljaren får nöja sig med låga staplar i stället.

Ok. Let´s face it. Jag kommer aldrig att blir någon bullbakande hemmamamma. Jag saknar helt enkelt den genen tror jag. Så nu har jag skickat in en sen anmälan till kursen. Jag hoppas jag får en plats. För nu har min hjärna stått på paus i 4 månader och jag orkar inte med mig själv. Jag har helt tappat fokus och klarar knappt att sortera tvätten efter rätt färg. Jag har ingen ordning på mina papper och jag har slutat prata med mig själv (fast just det kanske är en god konsekvens, haha). Jag behöver få snöa in på något. Och hur trevligt det är kan jag inte ägna dagarna åt att vara besatt av vampyrer. Så nu byter vi ut dem (eller ja, i alla fall ger dem lite mindre utrymme i min hjärna) mot lite genusvetenskapliga teorier. Hoppas jag, om jag kommer in.

Ett litet problem återstår dock. Tiden. Eftersom jag är ute i så vansinnigt god tid är det ju inte det lättaste för M att flytta om sina projekt bara så där heller. A har sina 15h/v på fsk och dem orkar jag inte krångla med. Men det ordnar sig nog ändå tror jag  För det ska bli roligt!

”När får man så där långa tuttar som du har?”

Hmm.

Jag älskar listor av alla sorter och när jag hittade en hos J kunde jag ju inte låta bli att låna den

Vad heter ditt barn?

A L T

N I T

-

När var du beräknad att föda?

A: 060328

N: 100802

-

Föddes barnet på utsatt datum, om inte när?

A: Nej, v.36+6 (060307)

N: Japp

-

Hur stor var barnet vid födseln?

A: 3245g/49cm/34cm

N: 4475g/51cm/37cm

-

Hur lång tid tog förlossningen?

A: 15 timmar från vattenavgång, 12 timmar från första värk, 6 timmar på förlossningen

N: 4 timmar från första värk, 25 min på förlossningen

-

Tog du någon smärtlindring?

A: Ja. 3½ timmes ihärdigt sugande på lustgasen (fick inte ha den de sista 2½ timmarna. Jäkligt taskigt.)

N: Ja. Hann ta ett par huttar av den ljuvliga gasen innan hon berövade mig det nöjet… (Jag som verkligen hade sett fram emot det!)

-

Är du tillsammans med barnets pappa?

Jodå. Än står vi ut med varandra

-

Tog ni reda på könet?

A: Ett 3D/4D-UL var inbokat i Oslo men doktorn blev sjuk så det blev inget med det

N: Japp. Nu jäklar. 3D/4D-UL här i GBG. Och den delen var väl också den enda delen hon ville visa under de 30 minutrarna…

-

Hade ni bestämt vad barnet skulle heta?

Nej, inte med någon av dem

-

Hade du en svår graviditet?

Nej, det kan jag nog inte påstå

-

Kan du tänka dig att skaffa fler barn?

Man ska väl aldrig säga aldrig, men jag tror inte det

-

Har du fått några bristningar?

Med A fick jag några pytte, ljusa 2 veckor efter förlossningen. Inga nya med N

-

Var du nervös inför förlossningen?

Nej, inte direkt. På ett eller annat sätt skulle de ju ut.

-

Hade du några cravings?

A: Spolarvätska (från Shell, viktigt). Jaja, jag drack den ju inte, men åhhhh vad det luktade gott!

N: Tyvärr, inget skoj där inte

-

Hur reagerade du/ni när du plussade?

Blir man inte alltid lite vettskrämd av det? A var halvplanerad och N var helplanerad. Blev nog mer nervös med N. Även om ingen graviditet/förlossning eller barn är det andra helt likt visste jag ju vad som väntade på ett annat sätt andra gången.

-

Hur långt gången var du när du förstod att du var gravid?

A: v.8

N: v.4 (?)

-

Hur mycket gick du upp i vikt?

A: 25kg

N: 19kg

-

Hur länge ammade du?

A: En vecka

N: Inte alls

-

Vad äter barnet helst?

A: Olika för varje dag men havregrynsgröt, pannkakor och köttbullar brukar vara säkra kort

N: Broccoli och sötpotatis

-

Vem är barnet mest lik?

A: Mig

N: A

-

Vad är det bästa med att ha barn?

Den villkorslösa kärleken som man inte kan tänka sig innan man möter den

-

Vad är det sämsta med att ha barn?

Sämsta? Tja, säg det? Att jag inte får sova till 14 på helgerna och att jag måste smygäta godis i skafferiet för att inte överföra mina dåliga ovanor på dem?

-

Är ditt barn döpt?

Nej, inte nån av dem. Det är inget för oss.

-

Hur gammal är barnet nu?

A: 4år (och 9 månader)

N: 4½ månad

-

(Alltså, jag får ingen ordning på radbytet på den här bloggen. Det blir ju inte alls bra… Måste leta efter nån sån knapp)

Det är inte alltid så lätt att leva som man lär… Vad som är enkelt är dock att sätta sig på sina höga hästar och mena att ”så skulle jag aaaaaldrig göra”. Ofta uttalar man dessa ord om sammanhang eller situationer som man aldrig upplevt eller ställts inför. Det är inte alltid så lätt, eller särskilt roligt när ens höga tankar och ideologiska teorier krockar med den bistra verkligheten. För det gör de alltid till slut.

Ibland känns det som att jag älskar att hata det där jobbet vars arbetsvecka snittar på 70 timmar.  Jag vet inte hur många gånger jag önskat att det där företaget hade tillhört någon annan så att ord som semester, obekväm arbetstid, övertidsersättning och 4o-timmars arbetsvecka vore lika vanliga som fredagsfika. Och hur skönt hade det inte varit om man kunde ge blanka F i hur det går med planeringen för att man är sjuk, till skillnad från nu då allt hopas på hög och där det inte är någon mening med att alls vara sjuk för att det är 20 dagars karenstid.

Jag blir så trött ibland på att förvandlas till en bitter gnällkärring. Men kanske är det bra? Kanske är det just mina vackra drömmar, som jag försöker skapa en verklighet av, som gör att jag blir en surkärring. Jag försöker intala mig själv att det hade varit långt värre om jag inte hade blivit det. Tänk om jag hade accepterat, om jag hade tyckt att det var helt okej, om jag ville ha det så hela livet och inte brydde mig mer *ryser*

Men det var ju detta med verkligheten också. Det är lätt att måla in sig i ett hörn, svära och vara förbannad och bara se det negativa. Att känna som om man hamnat i fällan. Men det är ju faktiskt inte bara så. Det är ändå p.g.a. dessa ( i detta sammanhang, något bisarra känns det som) ”fria” tiderna som möjliggjort att jag kunnat plugga på annan ort under mina år, bo borta veckovis under praktiken och kunnat göra det jag verkligen velat. Det är dessa tider som gör att vi kan ha våra barn på den förskola vi vill ha och som senare kommer att möjliggöra mina arbetstider.

Man får göra så gott det går, ge och ta och inse att allt inte behöver vara för evigt. Ibland får man nog ställa in sina höga hästar i stallet för ett tag och sätta sig på de något mindre ponnyerna. Däremot ska man se till att plocka fram de där högre djuren så fort det bara går, och livet tillåter (kräver?) det,  för annars är nog risken betydligt större att man sitter fast i den där fällan för evigt.